Krönika den 18 Januari - 2012 

Ett år med Sverigedemokraterna.

I valet 2010 var det första gången Sverige-Demokraterna på bred front klev in Västmanlands beslutande församlingar. 20 mandat i kommunerna och fyra i landstinget. Tidigare har de ibland blivit invalda, men den aktivitet som förmärkts har mest handlat om att till varje pris försöka få ut partistödet trots att man vare sig haft företrädare eller någon lokal organisation.

I Hallstahammar hade man dock listproblem som av en tidning sammanfattades som att ”en taxirånare ut – urkundsförfalskare in”. Bägge var alltså dömda för respektive brott.

Men nu är alltså mandatperiodens första år är till ända och det kan vara intressant att se vad som hänt lokalt och regionalt.

I hälften av de kommuner som SD fick mandat för första gången 2010 har man inte lagt en enda motion. En tredjedel av motionerna som lämnats in har varit sk cirkulärmotioner.

Allt kan inte partiet lastas för. T ex i en Dalakommun kuppade två grova brottslingar in sig som ersättare i kommunfullmäktige.

Annat försöker man ta itu med. En ledamot ii Trollhättans fullmäktige uteslöts ur partiet för att ha kallat romer för ”gräshoppor” och hävdat att en del invandrare har ”en aggressiv gen”.

Huruvida fd ordföranden för SD i Örebro län är kvar i partiet vet jag inte. Han står åtalad förmisshandel, ofredande och hets mot folkgrupp men har hittills framgångsrikt undvikit att komma till rättegången.

Hittills har minst 17 personer som valts in i Västmanlands kommuner på Sverigedemokraternas mandat, avsagt sig sina platser. Det finns avhopp också inom andra partier. Men SD har flest i länet.

Tomma stolar har partiet nu i Arboga, Köping, Hallstahammar och Surahammar. Men i praktiken handlar det om fler eftersom en del som valts in inte varit på ett enda möte. Sådana exempel finns i Norberg och Köping.

I Kungsör fick SD två mandat och därigenom två ersättarplatser. Efter avhopp finns nu bara en ordinarie kvar; Albin Tapper. Han har dock inte besvärat sig med att delta på några fullmäktigemöten överhuvtaget.

I Skinnskatteberg däremot har ledamoten Petri Ojala närvarat vid nära nog samtliga möten, dock bara ett besök i talarstolen, men utan att ha framställt något eget förslag ens i frågan om att ta emot ensamkommande flyktingbarn.

I Hallstahammar menar SD:s fullmäktigeledamot Ove Grandin att partidistriktet ägnar sig åt fusk med det lokala partistödet när ombudsmannen för att få ut pengarna skrivit falska intyg om att lokala möten har hållits.  Endast ett av partiets två mandat har en innehavare och även han har endast deltagit på ca hälften av KF-mötena. Och nu även hoppat av partiet.

I Norberg står stolen tom då man hade anmält en person till listan som överhuvudtaget inte existerade.

I Arboga besätter Mattias Söderström platsen. Han har aldrig varit i talarstolen, avstår ofta från att delta i beslut och har inte lämnat in någon motion eller annat.

I Köping fick man hela tre mandat, men där har en person bevistat ett möte och därefter står platserna tomma.

I Surahammar hoppade Nina Lisberger-Broström av sitt uppdrag bl a pga fåtalsväldet inom partiet och risken att bli utesluten om man kritiserar sitt parti. Platsen står nu tom.

 Västerås har de tragikomiska turerna kring SD varit många. Med sina tre mandat fick man en vågmästarroll i Sveriges femte största stad. Men en invald Sverigedemokrat visade sig ha en misshandelsdom gentemot sin flickvän så Joachim Löfgren uteslöts, fortsätter som politisk vilde då han känner stort stöd från övriga i SD-gruppen. Problemet är dock att resten av gruppen, de två som är kvar, inte kan samarbeta. Bl a uppbär ledamoten John Bergström ett månatligt arvode som politisk sekreterare för att serva sina partikamrater – något den andre ledamoten inte alls känner till. För att sitta både i Västerås kommunfullmäktige och landstinget, som John Bergström gör, så måste man vara skriven i kommunen resp landstinget i fråga.  John Bergström är skriven på en adress i Västerås hos sin partikamrat och hennes pappa där ingen sett till honom. Medan däremot han har jobb i Märsta, sitt namn på dörren till en lägenhet i Stockholm, tre barn med sin exfru. Det senaste dock fött ett halvår efter skilsmässan vilket John Bergström förklarar för VLT med att ”folk får barn här och där”. Att det är ett snärjigt liv förstår man då han åkte fast i en poliskontroll körandes 190 km/timmen.

I Fagersta har SD halverats sedan valet då ledamoten Karl Staaf lämnat partiet men sitter kvar som politisk vilde.

I Landstinget uppstår det problem. Dels pga att ovan nämnde Karl Staaf också har en plats där, nu som vilde och att John Bergström med sina trassliga bosättningsförhållanden har en annat av de fyra mandaten SD erövrat väljarnas förtroende för att inneha. Dels för lite egenartade förslag som att tillstyrka att kommunerna ska ta över hemsjukvården, men avstyrka att de ska få med några pengar för att sköta verksamheten.

Sedan finns det säkert både kommuner och inte minst enskilda ledamöter för SD som gör ett gott arbete utifrån sina förutsättningar och uppfattningar. Men man kan ändå se att det finns ett visst mönster som går igen ganska ofta. Trots att partiet är det som pratar mest om lag och ordning är det påfallande många som varit eller rent av är i klammeri med rättvisan. Inte sällan för ganska grova brott. Trots att man är ganska flitig kritiker av politiker som skor sig på systemet, så har striderna inte minst förra mandatperioden varit många i kommunerna för att få ut partistöd trots att man varken besatt platser eller haft någon lokal aktivitet.  Man hoppar också av sina uppdrag betydligt oftare än invalda för övriga partier. Men det är inte, som man ibland vill göra gällande från SD, hot och våld som är orsaken. Det är oftare att man antingen blivit invald mot sin vilja, att man tröttnat på partiets toppstyrning eller andra interna skäl.

Sammafattningsvis kan man ju inte begära för mycket av ett ganska litet utkantsparti. Men att företrädarna avhåller sig från brottslighet, deltar i möten och det politiska vardagsarbetet och inte bara intresserar sig för partistödet – det är nog minimikrav som inte minst Sverigedemokraternas väljare rimligen ställer på sina förtroendevalda representanter.

Stig Henriksson, Fagersta
 

Jonas Sjöstedt – och sen då?

Det tillhör både charmen och förbannelsen med att vara vänsterpartist att partiledarvalet efter Lars Ohly nästintill blir en nagelbitare. Sällan har väl ett parti haft en så klart lysande stjärna att välja oavsett om man ser till Jonas Sjöstedts kunskaper, mediala framtoning, personliga egenskaper eller arbetsförmåga. Inget ont om det övriga startfältet, men det är nog bara i Vänsterpartiet som tvekan uppstår mellan Majstorovic´ och Zlatan.

Till skillnad från Zlatan (och Carl Bildt) – och för att låna en bild av Lena Andersson – så sprider inte Sjöstedt någon auktoritär gas omkring sig som förlamar omgivningen. I den bästa av världar kan han komma längre än sina företrädare. Om Gudrun Schyman skulle liknas vid en idrott så skulle det kanske vara skridskoprinsessan. En individuell sport som kräver oerhört mycket av utövaren, men också med ett skimmer av glitter och glamour för att maskera den brutalt hårda ansträngningen.

I brist på valframgångar att berömma Ohly för har man fokuserat på att han i alla fall lämnar ifrån sig ett mer enigt parti än det han tog över.  Ja, nog är det tystare i leden och man går mer i takt idag. Men priset har varit högt; så många har tröttnat och tystnat eller helt enkelt bytt parti under dessa sju svåra år. Allt medan väljarna övergivit partiet i snabb takt. Underförstått att om Jonas Sjöstedt inte hade dribblats bort när det begav sig, så hade partiet varit fortsatt splittrat? Det vore intressant att se argumentationen bakom detta antagande.

Men visst hart det varit mera lagspel med Ohly än med Schyman. Men inte har det besegrat motståndare eller hänfört publiken. Lite tråkstämpel. Ungefär som en vaktparad där alla visserligen går i takt och gör samma sak samtidigt, men särskilt upplyftande blir det inte.

Måste vi som tycker om det gemensamma ägandet, agerandet och arbetet vara låsta till den sortens massrörelser? Min bestämda uppfattning är att så måste det alls inte vara! Idealet för ett modernt Vänsterparti är varken den individuella stjärnan vi alla ska applådera eller militärparadens gråa tristess. Nej, det är snarare det väl samspelta fotbollslaget där alla arbetar för ett gemensamt mål, men med tillvaratagande av varje individs spetskompetens.

Nu är Jonas Sjöstedt vald till kapten och hur bör då det närmaste laget, partistyrelsen, se ut? Ja, den ena ytterligheten är att bara välja sjöstedtianer. (Hur nu dessa ser ut. Den föredömligt öppna processen innebär alltid en riskfaktor med ett ”race to the mitten”. För att vara valbar – i partiet nota bene - slipas kanterna av, ibland så väl att skillnaden mellan kandidaterna reduceras till ålder, kön och etnicitet.)

Den andra är något slags maktbalans. Eftersom det finns en liten kvardröjande misstanke om att Sjöstedt skulle vara någon slags förnyare, så ska PS balansera detta med en mer konservativ linje. Enligt min analogi är bägge synsätten lika fel. En partistyrelse ska innehålla hela partiets politiska bredd, men med en majoritet som harmonierar med partiledarvalet. Dvs vare sig Högsta Sovjets påbjudna enighet eller USA:s maktbalansteori med den politiska förlamning blockerande maktinstanser skapar. Hur ser då valberedningens förslag ut? Ja, såvitt jag på lite magert underlag kan bedöma är det nog mer åt maktbalanshållet valberedningens förslag pekar. Så frågan är hur Vänsterpartiets Obama ska klara samarbetet med kongressen?

Nyckelfrågan, som jag uppfattar det, är att klara seglatsen mellan systemförändringens Skylla och den politiska verklighetens Karybdis. Dvs, det är inte svårt att formulera en systemförändrande politik. Det är svårare, men alls inte omöjligt, att uttrycka en något så när gemensam röd-grön ekonomisk politik som kan framstå som regeringsfähig. Men att klara bägge dessa ting kräver definitivt en större plattform än 5-6%.

Och för att göra problemet än snårigare; det är svårt att utan att ha formulerat denna tulipanaros och dessutom lyckats kommunicera den, växa från det bottenläge(?) partiet nu befinner sig på. Men å andra sidan; när om inte nu ska ett systemförändrande, grönt vänsterparti kunna växa??

Socialdemokraterna irrar omkring i det politiska landskapet, Europrojektet ligger i dödsryckningar och kapitalismen som sådan är illa beryktad från Wall Street till Koppargården. Miljöproblematiken kräver drakoniska åtgärder som bara stater i samarbete kan ta ansvar för.

Vänsterpartiet har med nöd och näppe kvalificerat sig till slutspelet en riksdagsperiod till. Med Sjöstedt som kapten borde man klara gruppspelet; dvs lyfta sig från den stora klungan som harvar kring 5-6%. Och hur är det man brukar säga? Väl i slutspel – då kan vi gå hur långt som helst! 

Stig Henriksson, Fagersta

"Du måste vara den förändring du önskar se i världen."

Mahatma Gandhi

(först publicerad i VLT 27 dec)

Historiens hjul

Fram till helgdagsreformen 1772 var detta en helgdag; tredjedag jul. Det är dock inte denna förändring som brukar kallas den gustavianska statskuppen. Det uttrycket syftar på Gustav III:s statskupp som återinförde det kungliga enväldet. Det som fick ett abrupt slut 20 år senare i svallvågorna efter franska revolutionen 1789.

Det var den som den Maos utrikesminister Chou En-Lai ombads värdera betydelsen av och svaret blev klassiskt. ”Det är det för tidigt att uttala sig om.”

200 år efter den franska revolutionen störtade ett annat envälde samman. De långa linjerna i historien verkar ibland gå i parallella banor.

Vaclav Havel är död. Tjeckoslovakiens moderna historia har något av siffermagi. Pragkuppen 1948, Pragvåren 1968, Charta -77 och demokratins seger 1989 skedde alla vid slutet ett årtionde.

Havel fick aldrig något nobelpris, trots att han kunde kvalat in både som dramatiker och som fredspristagare.  Men både Svenska Akademien och den norska nobelkommittén ratade honom, men bägge institutionerna fick vara kvar.

Efter Gustav III:s död fick Gustaf Adolf Reuterholm ett stort inflytande. Han hann med att upphäva Gustav III:s censur, men också att lägga ned Svenska Akademien 1795. Regimen började liberalt men kom allt mer att kännetecknas av en våldsam reaktion mot upplysningstidens och den franska revolutionens ideal. En vanlig utveckling, detta att makten med tiden ger ett helt annat perspektiv på fri- och rättigheter. Om inte redan skiftet från rebell och frihetskämpe till upphöjd statschef gjort jobbet som t ex med Mugabe.

Dageby och Wahlqvist:

 "Så rullar historiens hjul och spinner ett nät av människors liv
Så etsar sig ögonblick fast och bränner en bild av förrunnen tid
Så bildas en gnistrande väv som berättar om klassernas kamp
Så håller en tiggare fram sin dåtid och nutid i samma hand
Så börjar historien nu och framtiden är idag, idag!"

Efter 117 krönikor är det nu dags att sätta punkt. Tack för alla muntra tillrop, vidareutvecklade tankar och kloka invändningar.

Krönika den 13 december - 2011 

Först publicerad i VLT 13 dec.

Om behovet av enkla lösningar.

 Låt oss tala en smula om fascism!

Det behövs tre ingredienser för att koka denna svartsoppa. Man ska frammana ett verkligt eller inbillat hot mot något värdefullt som man menar kan gå förlorat. Det kan vara rasen, folkhemmet eller tryggheten.  Man ska misstänkliggöra demokratin som varande ineffektiv och dess bärare som antingen ofattbart dumma eller genomkorrupta. Eller både och. Och viktigast; man ska hitta roten till allt ont. Judarna, zigenarna, de homosexuella, muslimerna eller helt enkelt invandrarna.

Allt oftare kan man läsa skildringar om hur idylliskt allt var i Sverige förr i tiden. Ingen brottslighet, underbar sjukvård, äldreomsorg och skola var klanderfria etc. Fakta om hur mycket bättre allt detta är nu, alla problem till trots, de hjälper inte.

De förtroendevalda antas vara närmast landsförrädare när de inte enbart är ute efter att sko sig själva. I bästa fall förstår de noll och intet. Att nio av tio folkvalda är fritidspolitiker som vid sidan av sitt vanliga jobb efter bästa förmåga sköter sitt uppdrag förträngs. (Och om det vore så lukrativt; hur kommer det sig att partierna har väldigt svårt att rekrytera medlemmar som vill ta på sig uppdrag?)

Och invandringen i allmänhet, med särskild inriktning på muslimer, förklarar allt som blivit sämre och hotar vår framtid starkare än både klimatförändringarna och kärnvapnen. Visst skapar invandringen problem för både oss som tar emot och för dem som kommer! Att andra problem vore än större utan invandring, det verkar bli för jobbigt att ta in. Att invandring lättar på försörjningsbördan hos en snabbt åldrande befolkning, det blir för krångligt att förstå. Att det visst är oacceptabelt att det ska ta 7-8 år innan man är med och bidrar till samhället, men tydligen svårt att erinra sig att det tar tre-fyra gånger så lång tid för de nya medborgare vi producerar själva.

Nej, ned med den svarta fascismen - ljus över landet! Varför inte med hjälp av den mörka skönhet som invandrat från Sicilien; Sankta Lucia!

Krönika den 1 december - 2011 

(Publicerad i VLT 29 nov)

29 november för precis tio år sedan dog en av min ungdoms idoler; George Harrison.  Beatles sologitarrist är det väl bäst att tillägga. Och man vet att man börjar bli gammal när ens tonårsidol idag skulle varit folkpensionär med viss råge.

Men min ungdoms idoler som just Beatles eller Creedence Clearwater Revival lever än musikaliskt sett. På fester blir det, oavsett ålder på både musiker, DJ:s  och gäster, ofta så att framåt midnatt är det återanvändning av denna musik och alla är med.

Det är ändå 40-50 år gammal musik. Inte sjutton spelade vi 20- eller 30-talsmusik på 60-talets ungdomspartyn!

Kan det vara en parallell till andra konstarters utveckling? När popmusiken slog igenom så var det med en friskhet och en enkelhet som förstås måste gå förlorad när en genre utvecklas. Ungefär som den mesta klassiska konstmusiken den breda publiken klarar av att lyssna på, den skrevs före 1900. Flertalet av oss tycker fortfarande att Arnold Schönberg eller Alban Berg är för ”moderna”.

Även inom bildkonsten kan man se samma utveckling vid samma tid. Även om expressionisterna – förstås! – på sin tid väckte skandal, så hänger van Goghs solrosor nu överallt. Allt medan redan Picassos kubism för många av oss är för avancerad även om Odd Nerdrum med flera ter sig lätt komiska som försöker backa bandet till romantiken eller realismen.

Trots James Joyce och andra har romankonsten behållit en bredd där den breda episka berättelsen fortfarande håller, inte bara den stora publiken utan även den avancerade kritiken i ett fast grepp, medan formexperimenten mest är till för ”the happy few”.

Det jag kan sakna i diskussionen är förståelsen för att utvecklingen inte kan göra halt. Den som skrev popmusik idag som Lennon-McCartney gjorde 1961 är bara patetisk.  Detta kan inses även av oss som har svårt att följa med på hela resan, oavsett om vi pratar atonal musik eller språkspelande metaromaner. Och när man inte hänger med får man trösta sig med att dagens populärmusik lyckligtvis inte är populär så länge!

Krönika den 16 november - 2011 

A license to print money.

Liksom begreppet äventyrsbad oftare visar sig syfta mindre på upplevelsen och mer på ekonomin så verkar ordet ”riskkapitalbolag” fått en ny innebörd. Risken står inte bolaget för utan det folk som anlitar dem.

Vi har fått skildringar av en cynism inom mänsklig omvårdnad som får Oliver Twists barndom att verka lycklig.  Naiviteten hos det folk och deras företrädare som så glatt har sålt ut tant Gretas omsorg till lägstbjudande måste ha roat riskkapitalisterna hela vägen till banken. Den som likt kronan på verket är beläget i ett skatteparadis. Det vill säga, vinsterna man gör av våra skattemedel genom att vansköta våra äldre ska man för säkerhets skull inte ens betala någon skatt på för att hålla hjulen rullande. Det får tant Gretas pensionärsskatt och vanliga löntagare stå för. Du sköna nya värld.

Men kan detta vara överraskande? Incitament är något som stimulerar önskvärt beteende. Exempel: Om man ska uppfostra en hund och säger åt den att sitta fint och hunden gör så kan man ge hunden en godisbit. Godiset är ett incitament och att hunden sitter ner är det önskvärda beteendet.

Ett riskkapitalbolag ska äga en verksamhet under en begränsad tid och sedan sälja vidare den med vinst. Ska någon vilja köpa måste företaget trimmas så det ger större vinster.

Eftersom intäkten i en upphandling esomoftast är fastställd i avtalet så kan man bara tjäna pengar på att minska på kostnaderna. Och man har ett starkt incitament att göra så för det är ju faktiskt vad hela affärsidén bygger på.

I detta ligger inget märkligt. Det besynnerliga är istället att de samhällsaktörer som oftast pratar om vikten av incitament så länge misslyckats med att förutse effekten av sina teorier när man säljer ut vård, apotek, skolor mm.

Det finns som jag förstått det tre möjligheter. Man kanske inte har trott på sina egna teorier? Man kanske har trott på dem, men inte förstått detta med hunden och chokladbiten? Eller man har både trott och förstått – men inte brytt sig.

Vilket alternativ är värst?

Krönika den 1 november - 2011 

(Först publicerad i VLT 1 nov)

Falska truismer – finns såna djur?

Besläktad med faktoiderna är de falska truismerna. En truism är ett uttalande som är självklart och därmed meningslöst. En falsk truism är således något som låter så självklart så att det inte behöver stödjas med argument.

”Konkurrens är alltid bra.” Nej, konkurrens är bra i många fall, men det finns tämligen övertygande forskning som visar på att samarbete ofta ger bättre resultat.

Ibland når man längre genom en väl avvägd blandning av konkurrens och samarbete. Den sk Gnosjöandan är ett vackert exempel på detta. I mycket av skolarbetet har det sammanlagda inlärningsresultatet ökat om eleverna lärt sig samarbeta istället för att samma beteende stämplats som fusk.

Men även i mer banala inköpssituationer är bilden mer komplicerad än truismen vill vidgå.

För att konkurrens ska fungera enligt planen måste ganska många villkor vara uppfyllda. Det måste till att börja med finnas flera leverantörer. De får inte samarbeta. Kunden måste ha en rimlig möjlighet till - och intresse av - att kunna jämföra alternativen och liksom nollställa erbjudandena.

Låt oss se på dessa villkor i några konkreta situationer! När Fagersta kommun går ut i upphandlingar finns det inom vissa branscher ingen alls eller bara en som lägger anbud. När landstinget privatiserade vår sjukvård så skulle det ske i konkurrens. Även där dock bara ett anbud.

Samarbetet då? Vem tror ni yttrade dessa pessimistiska ord?  ”Människor från samma näring kan sällan träffas, ens för att roa eller förströ sig, utan att konversationen slutar i en konspiration mot allmänheten.”  Jo, Adam Smith. Grundaren av modern nationalekonomi och ibland kallad liberalismens fader hade redan på 1700-talet nått denna insikt.

Hur är det då med kunskapsnivån? Ja, nu ska t ex nyanlända flyktingar fritt få välja etableringscoach och SFI-leverantör. Jag tror kommentarer är ganska överflödiga om hur detta ska fungera i praktiken.

Men att politiken är en konkurrensutsatt bransch, det är bara bra och kallas demokrati i högtidligare sammanhang!

Krönika den 20 oktober - 2011 

(först publicerad i VLT 18 okt)

Faktoider är inte fakta.

Man säger att bilder etsar sig fast. Verbet låter antyda svårigheten att ändra en bild som liksom satt sig. Det finns många exempel på detta. T ex är det nog en allmän uppfattning att det blivit allt vanligare med den grova brottsligheten vars yttersta uttryck är mord. Men antalet mord har på 30 år inte förändrats utan ligger tämligen stadigt på 100 per år. Vilket är en låg siffra om man jämför med tidigare århundraden. Vrångbilden kan bero på en något utbyggd kriminaljournalistik, för att uttrycka det försiktigt, samt förstås krafter som har intresse av att odla otrygghet.

En annan vanlig uppfattning är att svenskar är kollektivister och väldigt ljumma och genomsnittliga. Sanningen är att svenskarna är extremister i sina värderingar. I internationella jämförelser sticker vi ut som allra mest sekulära och individorienterade.  Sverige är bebott av ytterligt autonoma individer.

Idéhistorikern Peter Antman skriver ”Få välfärdsstater är lika konsekvent uppbyggda kring idén om individuell autonomi som Sverige. Nästan alla våra välfärdssystem är kopplade till den enskilda personen, inte till familjen eller till arbetet som är så vanligt i andra västländer.”

En annan sådan bild är högskattelandet Sverige. Det är dock inte sant längre. Vi kan titta på inkomstskatten på riktigt höga inkomster, 100 000 dollar. Där ligger Sverige på plats 17 av 24 undersökta EU-länder. Endast 7 länder har alltså lägre. Och är ett av de få länder i krisens Europa där höginkomsttagarna i år får sänkt skatt. De svenska medelinkomsttagarna intar en mittenposition i de sk OECD-länderna. Bolagsskatten ligger ynka 0,4 % över OECD-snittet.  Däremot på momssidan toppar vi EU-ligan tillsammans med Danmark och Ungern.

Varför odlar vi sk faktoider, trots att riktiga fakta finns lätt tillgängliga? Ja, vissa tjänar på myterna , det är ett svar. Men kanske också för att det är bekvämare att inte kolla, att bara fortsätta stoppa huvudet i sanden.

PS: även det är en skröna; strutsar beter sig inte så.

Krönika den 4 oktober - 2011 

(Först publicerad i VLT 4 okt)

 Idag är det kanelbullens dag. Mer om det senare.

För många är dagen dock mer förknippat med den sk 4-oktoberrörelsen som lockade tiotusentals mer borgerligt sinnade att demonstrera mot löntagarfonderna. Ofta ovana demonstranter som med rosiga kinder bekände att det var första gången för dem. Det fungerade dock bra, trots oerfarenheten och demonstrationerna gick lugnt till, även om en del plakattexter kanske inte var helt rumsrena.

Kanelbullens dag däremot, den kanske borde vara förenad med polisingripande? Mer om det senare.

Löntagarfonderna sågs som ett stort hot och ännu för några år sedan kunde man på den andliga avläggaren ”Den nya välfärden”, med en rysning lättat konstatera att hotet var avvärjt. För hur illa skulle det inte gått om Vanja Lundby-Vedin fått ett avgörande inflytande över företag och inte minst banker frågade man sig retoriskt.

Tjaa, kanske inte så mycket sämre än när de vanliga finansmatadorerna skött dem? Frånsett miljardförlusterna och bonusregnen så har även nedläggningen av bankkontoren blivit ett problem, särskilt för utlänningar som inte förstår systemet. Ja, Systembolaget förstår de; ett fantastiskt urval viner i varje socken i detta avlånga, glesbefolkade land på fel sida om brännvinsbältet – det är ju bara för bra för att vara sant. Men att hämta postpaketet på bensinmacken, tågbiljetten i tobaksaffären och göra bankaffärerna i sitt eget vardagsrum; allt detta tycker de är exotiskt och knepigt att förstå.

Nåväl, detta är den sköna nya värld vi har och vad kan nästa steg månne bli? Halvsula skorna hos polisen?

Och kanelbullen då? Jo, den har firats sedan 1999 och initiativtagarna var det bokstavliga näringslivet. Visst heter det att det rara Hembakningsrådet stod bakom, men bakefter  det stod Jästbolaget, Kungsörnen, Margarinbolaget och Saltsjökvarn. Efter en kort tid kom Sockerbolaget/Danisco med och är nu huvudsponsor. Fett, vitt mjöl och socker?

Ur folkhälsosynpunkt kanske alla dessa ska kriminaliseras när tom Danmark  har infört fettskatt…

  Stig Henriksson 

Krönika den 21 september - 2011

(Först publicerad i VLT 20 sept)

Många böcker beskriver hur samhällen byggs upp. I Robinson Kruse får man tämligen noggrant följa hur han bygger upp sitt lilla samhälle med hjälp av vrakgods och så småningom en ytterligare invånare. Det är Fredag, som Robinson i sann kolonial anda döper ”vilden” till.

Betydligt färre böcker beskriver hur en civilisation långsamt eroderar. Jane Smileys ”Grönländarna” är dock en sådan bok. Bakgrunden är att kolonisationen av Grönland avbryts då en något kallare period inträffar. Det rudimentära samhällsbygget med ett ting där man slet sina tvister, en kyrka med biskop som stod för den stora berättelsen likväl som någon slags undervisning, allt bryts ner.

Utan den ideologiska överbyggnaden som religionen ger ersätts tingsförhandlingarna snabbt av privathämnd för verkliga och inbillade oförrätter. Kunskaper överförs inte och glöms bort och befolkningen decimeras av både de hårdnande livsvillkoren och emigration.

En kommun är från tid till annan inblandad i rättstvister. Det kan vara som part i målet i upphandlingar, omhändertaganden av barn eller överklaganden av bidrag till friskolor.  Både medarbetare och media har ibland förvånats över att besked om slikt möts av ett tämligen sangviniskt lugn. Men det är alltså för att jag, hur ogärna jag tycker tid samt personella och ekonomiska resurser ska användas i rättstvister, menar att alternativet är sämre.

Utan denna yttersta möjlighet att lösa tvister återstår bara det man brukar kalla djungelns lag eller den starkares rätt. Och hur illa det då går kan man tyvärr få studera i dagens Somalia. Efter Siad Barres fall 1991 utvecklades det snabbt till dagens tillstånd utan en fungerande statsapparat och med människor på flykt till jordens alla hörn.

Många drömmer om en svag stat. I så fall är knarkkartellernas México eller Camorrans Neapel paradiset. Eller Somalia. Och utvecklingen går inte entydigt åt rätt håll. Precis som fungerande institutioner kan byggas upp så kan de också demonteras. På Grönland och kanske även här?

Krönika den 6 september - 2011

(Först publicerad i VLT 6 sept)

En del beteenden blir med tiden omöjliga att ens föreställa sig. På medeltiden slängdes sopor och pottinnehåll ut genom fönstret. Så var man av med dem. Fortfarande på 60-talet, berättade en båtägare för mig, var det helt naturligt att tynga plastpåsen med sopor med någon medtagen sten och sänka den i vattnet. På land körde man allt på tipp och byggde där allt högre sopberg. Företag släppte i större skala ut diverse saker i vattnet och hade man bokstavligt flyt så försvann föroreningarna ända ner till havet och det kunde ju svälja allt.

När jag växte upp var det ofarligt att röka. I alla fall inte värre än att det gjordes allmänt i lägenheter, bilar, flygplan och på kontor. Det var nog 1973 som det revolutionära maoisterna som röstats in i kommunfullmäktige i Gällivare fick igenom sin första, samhällsomvandlande motion; rökfria kommunala sammanträden.  Och nu går vi mot rökfri arbetstid, i Landskrona tolkat som förbud att röka även om man för tillfället arbetar hemma.

Det här är bara två exempel på saker som på några decennier blivit närmast otänkbara och resan går bara i en riktning. Det kan vara tänkvärt att utifrån vad vi vet idag, fundera på vilka beteenden som om ett antal år kommer att anses lika tokiga som att kasta ut soporna genom fönstret.

Jag tror att matvanorna kommer att gå samma väg. Kommer det att anses möjligt att äta brasiliansk oxfilé och kanske kött överhuvudtaget? Importera äpplen från Chile, Kiwi från Nya Zeeland eller sockerärtor från Kenya?

Kommer resandet med flygplan att anses lika exklusivt slösaktigt som en rymdfärd ter sig idag? Kommer ens shoppingresor med bil 10-20 mil att förekomma? (Och vad händer med explosionen av externa köpcentra om den verkligheten kommer ikapp?)

Kommer landsbygden och självförsörjning att få en renässans? Eller blir det tvärtom så att bara där vi bor riktigt tätt kommer det att gå att minimera klimatbelastningen för uppvärmning, byggande, transporter och annat?

Hur blir framtiden? Där vi ska leva resten av våra liv.

Krönika den 24 augusti - 2011

(först publicerad i VLT 23 aug)

 ”Upp flyga orden…”

 Här får du Livstid. Så står det på infartsskyltarna till Fagersta. Omdiskuterat och nyligen det direkta upphovet till en hel bok om kommunslogans. Boktiteln lyder ”Var femte invånare är en häst”.

Tanken bakom Fagerstas formulering är förstås att erövra ett negativt ord och få det att betyda något annat. Att man lyssnar på ordet och nybrukar det helt enkelt.  Samt att väcka uppmärksamhet förstås!

Världens första reklamslogan lär ha varit för glass: ”I scream, You scream, We all scream for Icecream.” Gör sig bäst i tal och sämre i skrift. För övrigt tvärtemot Blandarens rimmade varning. ”Akta skogen, akta skogen, tänd inte på med fotogen”.

Att byta ut, erövra eller ladda ord med en positiv eller neutral betydelse finns det annars många exempel på.  Inom politiken är detta standard, om än sällan genomfört med så stor konsekvens och snabb framgång som av ”det nya arbetarpartiet.”

Vänsterns försök att omdöpa det varma ordet ”arbetsgivare” till det mer krassa och verklighetsnära ”arbetsköpare” har aldrig trängt igenom. Inte ens det mer blygsamma försöket att låta ”den offentliga sektorn” bli den ”gemensamma” har anammats.

Däremot skällsordet ”bög” har erövrats så det nu kan användas i vardagssvenska, allt  tack vare att aktivister själva började använda ordet helt skamlöst.

”Skamlöst” är förresten ett negativt laddat ord som jag tycker borde omvärderas. Skämmas bör man göra ibland och skuld ska man känna när man gjort fel, men skam – nej. Låt oss vara skamlösa!

Hur viktigt språket är för tanken visste redan August Strindberg. ”Vilka revolutioner är lagliga? De som lyckas.” Översatt till idag: ”Vilka terrorister är frihetskämpar? De som vinner.”

Vi ser bara de blommor vi kan namnet på. Och vi väljer våra epitet. Breivik – är han ”en kristen terrorist”? Hustrumisshandel på lördagskvällen ”en kristen sedvänja”? För inte så många år sedan var det sistnämnda ”lägenhetsbråk” vilket dolde verkligheten ganska bra. Så var rädd om orden.  Men i Fagersta får du livstid!

Krönika den 9 augusti - 2011

(Först publicerad i VLT 9 aug)

Om det handlade om politik:

Upplevelsebaserade kränkningar.

 Din upplevelse är alltid sann. Men kanske bara för dig. Därför kan lagar, regler och policys aldrig grundas på upplevelser.

Ett konkret exempel! Kommunen tog fram ett dokument av alla dem som lagstiftaren kräver; en mångfaldsplan. Den var vederbörligen processad internt och med facken innan den nådde politiken för att fastställas. Men icke det! Den vimlade nämligen av formuleringar som ”att ingen arbetssökande ska uppleva sig diskriminerad av sitt kön, religion, etnicitet, handikapp, ålder eller sexuell läggning.” Det skulle ju faktiskt betyda att oavsett om du helt utan kvalifikationer sökte ett arbete, men inte fick det och upplevde orsaken vara ditt kön eller ålder eller någon annan av de ovannämnda faktorerna så har kommunen misslyckats och gjort fel.

Det ändrades till att ingen ska diskrimineras till följd av de här egenskaperna. Om man sedan upplever att man blivit det, får man göra sak av det och argumentera för detta. Men upplevelsen ensamt räcker inte som något slags bevis.

Sunda förnuftet säger ju att vid en vakans kan bara en få jobbet och alla andra sökande kan ju naturligtvis uppleva sig som diskriminerade och därigenom kränkta i sina rättigheter. Men det räcker således inte. Man måste också kunna visa på att man är meriterad för jobbet. Svårt nog i vissa fall, men ändå byggt på någon slags objektivitet istället för det helt subjektiva upplevandet.

Men nu finns det alltså strömningar i samhället som vill upphöja sådana upplevelser till grund för rättsskipningen. Det är en mycket farlig väg att beträda. Det kan ju tyckas oskyldigt att något så viktigt för en person som hans politiska övertygelse, den måste i alla fall skyddas extra. Men varför skulle politiken ha denna särställning? Jag upplever(!) min övertygelse om tomtar viktigare. Ska någon få driva gäck med den? Får du skämta om kvinnor? Män? Skåningar? Fritiof Nilsson Piraten – gick ur statskyrkan 1955! - påpekade att man ju ”inte kan beskriva en synål utan att någon enögd jävel känner sig träffad.”

Krönika den 26 juli - 2011

(Först publicerad i VLT 26 juli)

Religionsfrihet och frihet från religion. 

I skärningspunkten mellan religionsfrihet och yttrandefrihet har kontroverser blossat upp de senaste åren. För även om vi säkert är många som suckat över tämligen barnsliga provokationer, så är rätten att utmana också sådant andra håller heligt, den är faktiskt absolut.

Delvis menar jag dock att frågorna många gånger varit lite felställda. Egentligen är det kanske inte två olika friheter som ställs mot varandra utan i mina ögon är det helt en fråga om religionsfrihet. Det vill säga att du har rätten att dyrka vilken gud du vill på vilket sätt du vill så länge det inte skadar någon annans rätt att leva - eller rätten att dyrka en annan gud. Eller inte dyrka någon gud överhuvudtaget.

På samma sätt som du har rätt att berätta om din gudstro så har jag rätt att på vilket sätt jag behagar berätta varför jag inte delar denna tro. Också om jag gör det med hjälp av ironi, satir eller med en provokation. Det är också religionsfrihet.

Både kristna och muslimska fundamentalister har på senare år hävdat att deras religionsfrihet kränks om någon tillåts ifrågasätta eller kritisera eller provocera tron. Det är fel. Din frihet att utöva din religion kränks inte av att jag hädar. Det är min rätt att göra så, men jag har också rätten att låta bli.

Din upplevelse av att vara kränkt kan inte inskränka min yttrandefrihet. Upplevelser är per definition subjektiva och samma situation kan upplevas helt olika. Gissa vad allt jag kan anse mig bli kränkt över! Hur skulle det bli om detta blev rättesnöret för lagstiftaren?

Hädelseparagrafen mot kristendom i Svea rikes lag togs bort 1949 och det envisas jag att betrakta som ett civilisatoriskt framsteg. Och särskilt glada över religionsfriheten ska väl de som är i minoritet – extremister bland kristna och muslimer – vara?

Hädelse mot statsreligionen har alltså varit straffbart i Sverige. Till exempel dömdes år 1676 Johan von Sack från Kydingeholm i Alunda till döden för blasfemi. Den färdriktningen; kan den vara nåt att stå efter?

Krönika den 15 juli - 2011

(Publicerad i VLT 12 juli)

 Almedalsveckan är slut och belackarna, som inte är där, har talat om hur meningslös den är. Vi som besöker den är förstås genomgående mer positiva. Ett samhällsuniversitet för fördjupade kunskaper både i direkt matnyttiga ämnen, men också den unika möjligheten att slinka in på något lite vid sidan av. Och ett seminarium om ”Gud, kulturen och de mänskliga rättigheterna” kan ge en insikt man inte visste man behövde. Och alla arrangemang är gratis och öppna för alla vilket i sig skapar stora möjligheter till nya intressanta bekantskaper.

Själv medverkade jag i en handfull paneler och var publik på tre gånger fler, inklusive flertalet partiledartal.

Starkast intryck gjorde kanske seminariet som anordnades av BRIS och SOS Barnbyar som har ett gemensamt projekt om barnfattigdom i Sverige och i utvecklingsländer. Lugnt och sansat reddes begreppen ut och likheter och skillnader presenterades.

Min egen höjdpunkt var en debatt anordnad av JM Bygg mellan Vd:n för Stockholms Handelskammare Maria Rankka och undertecknad om infrastruktursatsningar ska ske i Stockholm eller ute i bygder som Fagersta. Tanken var väl en holmgång i 12 ronder utan handskar, men till mångas förvåning var vi tämligen överens om att svaret idag, efter decennier av misskötsel, helt enkelt är och måste vara ”både och”.

För låga investerings- och underhållsnivåer, styckmordet på järnvägen och orimligt långa planeringsprocesser har försatt oss i detta läge. Krönt av det makabra faktum att staten inte har någon investeringsbudget utan att allt ska betalas med löpande intäkter.

Och det brådskar. Persontrafiken ökar. Godstrafiken säger alla industriföreträdare jag talar med kommer allt mer att gå på järnväg helt enkelt för att kunderna kräver miljötänk i alla led. Och inom några år öppnar gruvor i Mellansverige och hur i all världen man ska kunna knö in ett antal malmtåg per dygn ter sig i dagsläget obegripligt.

Kanske skulle rent av 85 miljarder göra större tillväxtnytta på detta område än som skattesänkningar?!

Krönika den 6 juli - 2011

Vem är publiken?

Lars  Ohlys Almedalstal väcker en fråga hos mig som ofta även andra partiledares tal väckt, mer om det längre fram.

Det var en partiledare i till synes god form som steg upp i talarstolen och på en sedvanligt god retorisk nivå höll ett anförande, interfolierat med frekventa applåder. Ett långt tal i tid trots ett högt uppdrivet tempo, så högt att den simultanskrivande publikprompter personen fick allt svårare att hänga med. Även om stavningen blev mer ansträngd vartefter var det en prestation utöver det vanliga att inte helt falla ihop i kramp.

Det var som sagt ett långt tal i högt tempo. Bakgrunden är väl helt enkelt att om man ska hinna igenom alla politikområden i ett tal så måste det både bli långt och snabbt. Kontrasten till språkrören kunde inte vara större. Där de var närmast plågsamt fixerade med att försöka sätta dagordningen för veckan – det kan ju vara ett mål och en underförstådd målgrupp så god som någon – var deras kulgevär utbytt mot Lars Ohlys hagelbössa på Vänsterpartiets dag.

Klokt nog inleddes det med några erinringar om att partiet under Ohlys ledning är en ständig förlorare, så också det senaste valet. Den insikten såg man väldigt lite av under resten av anförandet som var den sedvanliga offensiven, men räddar Ohly från alla slitna jämförelser med Bagdad-Bob som annars kunde vara nära till hands.

För inte mycket nytt framkom. Detta var inte ett tal riktat till svenska folket. Inte till dem som kan tänkas rösta på eller rent av gå med i Vänsterpartiet om rätt nyckelfråga accentuerades. Nej, i mina öron var Vänsterpartiets ledares tal  mer att hänföra till den inre missionen och inte den yttre. Dvs det var ett tal för partiets medlemmar. Därav det stora smörgårdsbordet av ämnen som det bara var att pricka av; utrikespolitik, feminismen, vården, skolan och ja, där kom sextimmarsdagen också.

Insikten i ingressen till talet om att det finns tvivel på Vänsterpartiets genomförande förmåga som en förklaring till motgångarna, den insikten var borta när talet väl eskalerade. Vänsterpartiets problem i ett sk nötskal!

Jag har sett andra göra det förut, tom under valår, och alltid förundrats. Här har man en plattform att nå, om inte världen, så åtminstone Sverige. Att kanske särskilt rikta sig till de potentiella anhängarna och man vet ju uppenbarligen var felet sitter. Och så använder man denna arena  bara för ”invärtes bruk”.  Det kan tolkas som att partiledaren är så hårt trängd internt att detta förklarade inriktningen.  Men det kan också förklaras med att det bara är ett närmast övertydligt exempel på den oförmåga som gör att inte ens straffsparksläget under den stora oredans tid hos socialdemokraterna kunde utnyttjas.  Och nu med hjälplig ordning på det torpet dalar Vänsterpartiets opinionssiffror allt närmare den vattenyta som fyraprocentsspärren innebär och varunder man helt försvinner från den nationella nivån. ”Hur länge ska vi vänta? Hur mycken tid ska gå? Hur länge ska vi vänta innan framtiden blir vår?”         - Hur länge ska vi vänta?

Stig Henriksson  

Krönika den 3 juli - 2011

(Först publicerad i VLT 28 juni 2011)

Några repliker jag ogillar. 

”Tycker du att då fått tillräcklig information i den här frågan?”

Det är inget ovanligt sätt för en reporter att närma sig den påstått  vanliga människan, oavsett om det handlar om riksdagsvalet eller förslag på ändring av en detaljplan.

”Det är klart att det ska finnas bostäder/vindkraftverk/skolor och sådant, men inte här.” Ska man lyssna till och följa alla som säger nej, har vi nog snart varken hus, energi eller utbildning i det här landet. Och inte så mycket annat heller.

”Man ska inte spara på barn och gamla utan någon annanstans.” Men om pengarna är slut och 85-90% av utgifterna går till barn och gamla finns inte mycket att välja på.

”Politiker borde komma ut mer i verkligheten”. Den verkligheten råkar alltid befinns sig just där den klagande står och någon annan gills inte. Annars är ju liksom affärsidén med politiska partier att medborgarna genom att gå med i dem och masa sig iväg på ett eller annat möte där kan ge uttryck för sina synpunkter och skicka signaler om sakernas tillstånd. Ett mer kostnadseffektivt sätt!

”Dom lyssnar inte på vad jag säger.” Så kan det vara, men oftare är det nog så att man lyssnat, men inte delat kanske varken argumenten eller slutsatserna. Men lyssnat, det kan man faktiskt ha gjort.

”De ska väl göra som vi säger, det är ju vi som röstat fram dem.” Det vill säga; demokrati definieras som när jag får som jag vill, annars inte. Eller de i min by eller på min gata.

Denna krönika har inte handlat om att människor är dumma. Snarare faktiskt om respekt om att man utifrån olika kunskaper, erfarenheter och intressen att bevaka kommer till olika svar. Men den respekten måste vara ömsesidig och man har alltid ett eget ansvar att tänka så långt man förmår.

För det är hela tiden ytterst en fråga om vilket ansvar man tar. För andra. För framtiden. För helheten. Eller för att skaffa sig nödvändig kunskap. Därför drömmer jag om den dag reportern utmanande, närmast aggressivt, frågar mannen på gatan: ”Nåå; har du skaffat dig tillräcklig information?”

Krönika den 14 juni - 2011

(Först publicerad i VLT 14 juni)

 Blomstertid nu kommer.

 Den svenska skolan. I likhet med väderleken vet alla vad det är för fel med den, men ingen gör något åt den.

Vissa menar att ett förstatligande är lösningen. Och det är klart att med sådana statliga framgångsexempel som Försäkringskassan, Rättsväsendet och Järnvägstrafiken är det kanske lätt att tro detta är lösningen. Eller?

Vi på den andra politiska kanten pekar istället på friskoleeländet med den segregation som följt i dess spår och internationell forskning som visar på vådorna av vad social åtskillnad ger.

Som kommunalt engagerad är det förstås frestande att gå i försvar när kommunerna utmålas som ointresserade av hur våra egna barns skolgång lyckas. Det är svårt att känna igen sig i den bilden. Särskilt som en bra skola allt mer också börjar bli en viktig attraktionsfaktor för den befolkningstillväxt alla strävar efter.

Men har då inte skolan ända från 90-talskrisen utsatts för stora besparingar? Jo, den också. Förvisso inte lika hårt som fritids- och förskoleverksamhet, men dock. Men det kanske inte har sin rot vare sig i oförståelse eller ond vilja utan i den ekonomiska verklighet vi lever i. Med en allt äldre befolkning och tjänsteproduktionens svårigheter att rationaliseras lika snabbt som varuproduktionen, icke inflationsskyddade statsbidrag och då ordet skattehöjning blivit tabubelagt – kanske inte ekvationen går ihop bättre än så.

Kraftigt höjda lärarlöner säger en del vara lösningen. Detta trots att föredömet den finska skolan har lägre löner än den svenska. Men självklart borde lärarlönerna höjas, det är förvisso en del av svaret för att höja både status och på sikt nivån på lärarstuderande. Men givet de ekonomiska ramarna vi har; vems löner ska sänkas? Sjuksköterskornas? De redan lågt betalda undersköterskorna i hemtjänsten?  Kommunaltekniker som redan idag har väsentligt lägre löner än motsvarigheterna på den privata sidan? I den frågan får man sällan någon vägledning.

Men ingenting är ju svårt för den som inte ska göra det själv, så debatten fortsätter!

Krönika den 31 maj - 2011

(först publicerad i VLT 31 maj) 

C-las heter nu Västmanlands sjukhus Västerås. Vid senaste landstingsmötet var frågan uppe till debatt och en av våra nya, mer nationalistiskt sinnade ledamöter vände sig mot namnbytet med argumentet att det ”anrika och historiska” namnet Centrallasarettet borde vara kvar. ”Det gamla hävdvunna svenska namnet.” Det nödvändiga i detta namnbyte kan man förstås ha åsikter om. Eller så kan man i likhet med Shakespeare utbrista ”vad är väl ett namn? Det vi kallar en ros, skulle dofta lika gott med vilket annat namn”

Men att dra storsvenska växlar på det ter sig lite förfelat. Centrallasarett invigdes så sent som 1968. Vill man vara generös kan väl det 1928 invigda lasarettet kallas Centrallasarett. Men äldre än så är det inte. Westerås sjukhus kom till 1865. Men redan 1766 fick Västerås ett lasarett som länge var det enda i Västmanland. Västmanlands sjukhus, Västerås med andra ord! Men på den platsen hade sjukvård bedrivits ända sedan 1345. Först som helgeandshus och sedan som hospital.

”Helgeandshus”? Nja, termen kanske skulle kännas lite obekväm i munnen i våra dagar hur anrik den än må vara. Och termen ”hospital” leder på våra breddgrader mer tanken till enbart psykiatriska bekymmer. Även om det vore väldigt gångbart internationellt, så kanske inte så många västmanlänningar vill vara intagna på hospital.

Lasarett har ju den nackdelen att själva ordet är hämtat från Johannesevangeliets berättelse om hur Lasarus uppväcktes från de döda. Förvisso ett eftersträvansvärt exempel för vår läkarkår, men ur nationell synpunkt måste det väl vara olämpligt att verksamheten bär namn efter en skäggig palestiner?

Men det är frestande att låta tankarna vandra bakåt till 1345 och tiden dessförinnan. Det måste ha väckt både misstänksamhet och fruktan när svartmuskiga utlänningar med ett obegripligt språk och en egendomlig religion gjorde entré på våra breddgrader. Avvikande klädda och med konstiga matvanor som med nya svartkonster botade folk. Finns det månne vi alla kan lära oss av detta?

Krönika den 23 maj - 2011

100 år av repriser.

 Det kan tyckas vara en tung tid – valet förlorades och välfärd och rättvisa rivs upp.

Mitt tema idag är att inga segrar är permanenta; allt kan rullas tillbaka. Men det är bra!

För det betyder också att inte heller förluster är det. Således en historisk genomgång – 100 år av framgångar och bakslag.

 För hundra år sedan skrev vi 1911.

I april det året utbröt oroligheter i Nordafrika, närmare bestämt Marocko. Frankrike skickar dit trupper och Tyskland en kanonbåt. Upproret kvästes och det dröjde till 1956 innan Marocko blev självständigt och till 2011 innan demokratirevolten nådde Nordafrika.  Så var det då…

 Jag har levt, inte ett helt sekel, men väl drygt ett halvt. På denna korta sekund av historien har arabländerna genomgått avkolonisering följt av någon slags arabsocialism. Vänstervågen ebbade dock ut i arabländerna och ersattes av despoter enbart utmanade av islamister. Ända till januari 2011 då ett helt rutinartat trakasseri av gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi i december blev den gnista som tände en låga över arabvärlden; en låga som brinner inte för fundamentalism utan demokrati.

 4 januari 1911 var en märkesdag. Sveriges första postautomobiler tas i bruk. Så är det inte nu. Tom i min lilla hemkommun så rullar numera både postens automobiler men också en konkurrent vid namn Bring, fd Citymail, kör parallellt ut post till samma brevlådor i denna relativa glesbygd i ett gigantiskt stort och extremt glesbefolkat land. En medborgerlig samhällsservice har blivit en handelsvara. Bredbandsnäten löper parallellt. Järnvägen ska konkurrensutsättas efter att ha styckats upp i 12 olika bolag som både gör systemet omöjligt att synkronisera och enorma möjligheter till ansvarsflykt. Elmarknaden, apoteken, bilprovningen – vad var det som blev så mycket bättre?

12 februari 1911 begravs Gustaf Fröding – i det kulturklimat som råder skulle väl de flesta tro att vi pratade om gräva ner en ostkaka från Vimmerbytrakten.

1911 öppnas på privat initiativ öppnas Sveriges första barn- och ungdomsbibliotek – när läggs det sista ner?

Huskvarna i Sverige får en kommunal mellanskola. Men nu ökar segregationen år för år med ständigt sjunkande resultat.

16 mars 1911 Scania-Vabis bildas – det är en cykelfabrik i Malmö – Scania är ju Skåne på latin – och en avläggare till Surahammars Bruk ”Vagnsfabriken i Södertälje AB” – som fusioneras. Landet behöver lastbilar. Sveriges industri byggdes i många fall upp av offentliga beställningar; Vattenfall – bildat bara två år tidigare – beställde turbiner och kraftöverföring från Stal-laval och ASEA, Telefonväxlar från LM Ericsson och järnvägsutbyggnaden sätter fart på stålverk och SJ på tågtillverkare. Men nu säljer vi ut dessa offentliga dynamors för svensk industri. På tågsidan är inte längre svenska staten ensam aktör utan det är öppet för konkurrens. Av Tågkompaniet ägt av NSB, dvs norska staten, av DSB, dvs danska staten, av Deutsche ban ägt av tyska staten..

 19 mars 1911 firas internationella kvinnodagen ffg. 100 år senare är Sverige kanske världens mest jämställda land – men oerhört långt från jämställdhet.

 1 april 1911: Marcus Wallenberg tar över som chef för Stockholms enskilda bank. Denna fantastiska sektor som lyckats förena det sämsta av två världar: privatisera vinsterna och socialisera förlusterna. Ordet bank härstammar från italienskans banco; penningväxlarnas bänk. Nära släkt med uttrycket bankrutt; också italienskt ursprung - banco rotto – en sönderslagen bänk som tecken på att penningväxlaren slagit vantarna i bordet!

 16 maj 1911 riksdagen anslår medel för att bygg en pansarbåt.  Liberaler och socialdemokrater röstar nej till sådan "militärisk lyx". Det var som alla förstår väldigt, väldigt länge sedan liberalerna röstade på detta viset. Nu är vi med i minst två krig långt bortanför våra gränser, vilket för ett decennium sedan skulle verkat science ficktion.

 10 juli 1911 15 0000 byggnadsarbetare lockoutas i nästan tre månader. Maktförhållandena var sådana på arbetsmarknaden. Då. Och nu?  Det råder förhållanden på svensk arbetsmarknad som ingen skulle kunnat drömma om för några år sedan. Byggnadsarbetare i flip-flops med löner, boende, arbetstider etc som är helt orimliga. Vi trodde vi hade arbetsfred men det vara bara ett långt vapenstillestånd.

Det kanske bara var en händelse som ser ut som en tanke men 1911 den 15 jan föddes Gösta Bohman föds och bara tre veckor senare Ronald Reagan?!

Att högern är på offensiven är väldigt tydligt. Inte i de rökridåer som ”arbetarpartiet moderaterna” och deras påhejare i näringslivet talar fram, men i deras gärningar.

Låt mig göra en enkel jämförelse: VD-lönerna var år 1950 drygt 25 gånger högre än industriarbetarlönen. Den skillnaden minskade fram till 1980 och var då ”bara” 10 gånger högre.  Tjugo år senare var skillnaden 50 gånger. ”Alltid mera, aldrig nog” var en bok den framlidne Anders Isaksson skrev, den borde kanske ha handlat om detta fenomen och inte kritik av välfärdspolitiken.

 Samtidigt – i en annan del av staden - lever vart åttonde barn lever idag i barnfattigdom. Det är ett problem som efter en lång period av utjämning vuxit de senaste 20 åren, vuxit oavsett regering och stödpartier alltså och därigenom till allas vår skam. Och landet, kommunerna och stadsdelarna glider isär. 1991 var andelen fattiga barn i Rosengård, Malmö sju gånger fler än i det välmående Torslanda, Göteborg. Nu är det mer än nitton gånger fler. Värst har barn till ensamföräldrar det, liksom de med utländsk härkomst.

 
Det finns dagar jag drömmer om att språkrådet inte bara skulle införa nya ord som de nyaste  ”grindstad” eller ”könskonträr”, ”fuldelning” och ”prokotta”, utan också kunde säga att ordet ”barnfattigdom” finns inte längre behövs i det svenska språket!

1911 kräver Sveriges Minuthandlares Riksförbund ett stopp för den judiska invandringen, eftersom man hävdar att judarna sysslar med illegal gårdfarihandel. I Sverige har nu ett parti med tämligen bruna rottrådar tagit plats i Sveriges riskdag och flertalet andra parlament i landet och vi har därigenom EU-anpassas även på detta område.

6 april nationalinsamling till August Strindberg startar.

Strindberg igen: ”Vilka medel har underklassen att bevaka sina intressen gentemot överklassen?” Svar: Rösträtt, där den finns.”

 Stig Henriksson  

 Krönika den 17 maj - 2011

(Först publicerad i VLT 17 maj)

 Allt för Norge!

Vårt förhållande till Norge är gott. Märkligt gott. Det fick dock en allvarlig prövning när våra idrottsbesatta grannar trodde det gick för sig att slå oss även i ishockey. Detta kunde allvarligt skadat våra relationer men ordningen återställdes sedermera med Sverige i final och Norge enkelt utslaget i kvarten.

För något måste vi ha kvar! Att tippeligan tar över de bästa fotbollsspelarna, att norrmännen lärt sig åka mer än telemark utför, köra rally, spela handboll och friidrotta kan vi väl till nöds smälta. Men efter ishockeyn återstår ju bara varpa som sista försvarsskans.

Vårt förhållande till Norge och norrmännen och –kvinnorna är ändå lite unikt. Medan finländare fortfarande har att skaka av sig en del storebrorskomplex vilket skapar friktion i umgänget så har vi och danskarna ett mer invecklat förhållande. Vi är den gamla stormakten med Köpenhamn som nöjesfält medan danskarna  anser sig vara mer kontinentala och i kontakt med världen än sina tröga, byråkratiska och hämmade grannar.

Annat med Norge! Redan språket med den där uppåtstigande avslutningen upplevs som glatt och trevligt. Och medan finskan är rena grekiskan(!) och danskan en grötig massa så lever vi i illusionen att vi förstår norska. Vi står ut med att det nyrika Norge nu har blivit för unga svenskar vad Sverige var för unga turkar för 50-60 år sedan. Ett land som är för rikt för att diska, servera och skala bananer själva, det får fattigare länders medborgare göra.

Och vi står gärna till tjänst som semesterparadis med våra låga varupriser och vår billiga sprit. Att de köper upp allt ifrån sommarhus till företag överser vi glatt med. Det är nästan obegripligt lättsamt och inte ens Petter Northugs bus retar upp fler än en eller annan nördig skidkommentator.

Enligt Albert Einstein är nationalismen mänsklighetens barnsjukdom och då börjar vi kanske rent av mogna. För det är så; bara dem vi verkligen respekterar kan vi skämta ohämmat med. De andra skämtar vi om. Men ge sjutton i ishockeyn – där går gränsen!

 Stig Henriksson

 Krönika den 20 april - 2011

(först publicerad i VLT 19 april)

Satsa på dig själv!

 Visst är det bra att ha en balans mellan vad som är samhällets ansvar och vad som är individens eget. Nu tycker jag dock det kantrat för långt åt ena hållet. Arbetslösheten är i första hand ett samhällsproblem. Inte ett problem pga otillräcklig coachning eller att det skrivs för dåliga CV:n.

Hur pensionssystemet riggas är i första hand en samhällelig fråga, allt sedan 1913 när den folkpensionen infördes i Sverige. Nu ska ansvaret för en dålig pension istället belasta den enskildes axlar, vare sig han inte haft förstånd att pensionsspara eller spekulerat fel med sina pensionspengar. Istället för en brist i samhällets funktion, kanske du har valt fel energibolag, skola eller tågoperatör? Satsa på dig själv!

 En till detta gränsande företeelse rör alla dessa diskrimineringsgrunder som sedan ska bevakas av statliga eller självutnämnda ombudsmän och institutioner. Istället för att analysera rättigheter och skyldigheter ur ett samhälleligt perspektiv så ska vi alla hitta en utsatt grupp att låta sig representeras av och vi ska hävda våra rättigheter ur ett diskrimineringsperspektiv. Därmed inte sagt att diskriminering inte förekommer, självfallet är det så. Men även här tycks det mig gått en viss inflation i begreppet. För vi kan ju inte alla vara offer? Kvinnor såväl som män. Utlandsfödda och infödingar. Utarmade glesbygdsbor såväl som storstädernas hårt prövade invånare. Cyklister och bilister. Pensionärer, men också ungdomar. För att inte tala om 1,6 miljonersklubben för kvinnor över 45 år kompletterad med 2,6 miljonersklubben för kvinnor mellan 18 och 45. Jo, de här sista exemplen är faktiskt reellt existerande.

 Det finns andra sätt att förstå samhället. Eller åtminstone ganska stora stycken av det. Men ett har blivit allt mer omodernt. Daniel Suhonen uttryckte det så här: ”Orättfärdigheter beskrivs inte längre som resultatet av ett ekonomiskt system – utan som en fråga om diskriminering. Men klassamhället har ingen ombudsman.”

 Se där ett tips till en riksdagsmotion!  

Stig Henriksson

 Krönika den 7 april - 2011

(Först publicerad i VLT 5 april)

Utvecklingen går med stormsteg fram och tillbaka.

Efter att ha levt drygt ett halvt århundrade får man nog automatiskt ett slags djup i bilden av världen. Saker och ting sker inte enbart i ett ständigt nuflöde utan kan relateras till och reflekteras kring i förhållande till vad som hänt tidigare och vad som anses självklart sant.

När jag växte upp var vänstern på en slags ständig frammarsch. Nationellt, men också när avkoloniserade länder bekände sig till någon slags hemkokt socialism. Därav finns inte mycket kvar. Några länder har utvecklats, men många har också sjunkit ner från frigörelsens optimism till ett korrupt förtrycks elände. En gång var Robert Mugabe en med rätta hyllad frihetshjälte.

I Sydamerika har militärdiktaturerna däremot ofta ersatts av folkvalda vänsterpresidenter, med eller utan auktoritära tendenser. Sovjetunionen har imploderat. USA är bankrutt. Kina har gått från en fattig och svag jätte till att bli en ekonomisk gigant. Jämlikheten mellan länderna ökar, medan klyftorna inom länderna vidgas. Europa har i land efter land högerextrema partier, många gånger med bruna rottrådar, klättrat in i parlamenten. Något otänkbart för några decennier sedan.

Religionen var en rest av det förgångna både i Sverige och ute i världen. Men kristendomen har hävdat sig, men nu är det betydligt färre befrielseteologer och avsevärt fler fundamentalister. Vänstervågen i arabländerna ersattes av despoter enbart utmanade av islamister. Ända till januari 2011 då ett helt rutinartat trakasseri av gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi i december blev den gnista som tände en brand över arabvärlden.

Och vilka tvära kast står för dörren? Demokratisering av Kina? Diktatur i Italien? Belgiens delning? Afrikas politiska och ekonomiska uppvaknande? Brasilien som Amerikas stormakt? Eller tillbaka till ursprungsläget? Karl Marx sade att historien upprepar sig - första gången som tragedi, andra gången som fars. Men somligt är farsartat redan första gången. Och annat är tragiskt varje gång.

 Stig Henriksson

Krönika den 22 mars - 2011

(först publicerad i VLT 22 mars)

 Ofrivillig humor och oturlig timing.

Efter trettio års utredande är det just i dessa de yttersta dagar som Svensk Kärnbränslehantering lämnar sin slutrapport om hur den slutgiltiga lösningen för svenskt kärnavfall ska se ut. Det är till att ha lite otur med timingen, om man så säger.

På väg till kommunkontoret får P1:s morgonsändning en ton av absurd och ofrivillig komik över sig. 

En glädjestrålande(!) kommunalrådskollega tycker det är bra att man nu klargör vem som har det långsiktiga ansvaret för det hela.  

– Det här är en jätteviktig fråga för kommunen, att på lång sikt veta att det alltid finns någon instans, som i det här fallet staten, som tar det slutliga ansvaret.

Staten alltså, dvs vi alla. Tack för förtroendet. Motiveringen är dock kostlig; aktiebolag kommer och går och med tanke på långsiktigheten så är det bättre att staten tar ansvar.

Håhå, jaja. Nu ska vi se. Det vi tror oss veta någotsånär säkert är att Skandinavien varit bebott sedan den senaste istiden, dvs ca 13 000 år. En del historiker vill förlägga statsbildningen så sent som till 1500-talet. Men låt oss vara generösa och säga att något slags Sverige som något slags stat funnits sedan det möjligen mytiska trekungamötet 1101, dvs 910 år sedan. Världens äldsta aktiebolag brukar gamla Stora Kopparberg räknas som. Biskop Peter i Västerås var det som då köpte tillbaka en andel och detta hände 1288, det vill säga för 723 år sedan.

Då ska vi se. Avfallet ska förvaras i 100 000 år. I ljuset av det ter sig inte ens en skillnad på 187 år som avgörande.

Vi har kärnkraft i Sverige. Vi har därigenom producerat kärnavfall. Det måste på något sätt tas om hand. Det rimliga är att vi inte exporterar detta avfall till något fattigt afrikanskt land som inte har råd att tacka nej eller vars regim helt enkelt inte bryr sig.

Jag vet inte om berget i Östhammar är lämpligt. Eller om kopparkapslar med topping av bentonitlera är det optimala. Men jag vet - och nog alla andra med - att varje som helst plan för en tidshorisont på 100 000 år är en illusion.

Stig Henriksson 

 Krönika den 8 mars - 2011

(först publicerad i VLT 8 mars)

En krönika 8 mars

Den gamle bruksarbetaren kisade misstroget mot mig och sa med skepsis på varje stavelse: ”jaså, så nu har ni blivit ett feministiskt parti”.

Året var 1997 och han, liksom många andra, hade problem med ett sådant begrepp.  Var män alls välkomna i ett sådant parti? Vad betydde det egentligen?

Efter en stunds resonerande hittade vi en gemensam ingång. Hans barnbarn och mina två flickor hade följts åt genom förskola och de första skolåren.

 -      Så hur vill du att deras liv ska vara? Ska de jagas av modeindustrin från koltåldern, av tradition ofta välja utbildningsvägar som leder till låglönejobb, behöva oroa sig för överfall varje kvällspromenad hem, alltid tjäna mindre pengar, få lägre pensioner och antagligen också behandlas sämre i livet efter detta?

För att ta ett exempel ur högen. Vad kan det bero på att 90 % av de studerade vid gymnasiets program för barn- och fritid, omvårdnad och hantverk är flickor? Och att 95 % av de studerande på bygg-, el-, teknik- och industriprogrammen är pojkar?

Somliga menar att det är bara så av naturen vilket väl måste syfta på att det finns genetiska skillnader som förklarar detta. Problemet är bara att sådana genetiska skillnader tar hundratusentals år att få fram medan gymnasieprogrammen och hela industrisamhället är något yngre.

 Nej tyvärr har vi nog en massa nu levande mekanismer som krymper våra barn och barnbarns livschanser i onödan. Och det gäller självklart även pojkarna. Deras studie- och yrkesval, uppfattningar om hur en man ska vara, högre frekvens av både brott och brottsoffer mm, allt det förminskar i onödan deras liv.

Och vi gör varje dag skillnad som återskapar mönstren. Alltifrån hur vi busar med spädbarnen till de olika saker vi berömmer eller de förväntningar vi signalerar och de tonfall vi använder. Allt detta finns väl dokumenterat och väcker förskräckelse hos både pedagoger och föräldrar som får syn på våra subtila signalsystem!

-Jaha, om feminism handlar om det, då kan jag vara med - men var snäll och sprid inte ut det!

Stig Henriksson

Socialdemokraterna meddelade redan 6 oktober att man tillsätter en kriskommission var arbete skulle bedrivas i fyra arbetsgrupper.

«     Politiken. Politikens innehåll och det Socialdemokratiska uppdraget ska granskas.

«     Analysen. Analysera valets siffror och huvudfrågor på djupet.

«     Idédebatten. Få igång idédebatten inom hela arbetarrörelsen och andra nätverk.

«     Organisationen. Hur ser vår folkrörelse ut och hur vill vi att den ska vara i framtiden?

Vänsterpartiet var hack i häl och verkställande utskottet lanserade den 8 oktober en framtidskommission. Riktlinjerna ser ut som följer.

«     Gruppen ska formulera målsättningar och strategier för partiets roll, inriktning och organisatoriska utveckling de kommande tio åren.

«     Gruppen ska under sitt arbete hämta in kunskap, erfarenheter och idéer från partimedlemmar och partiorgan, andra organisationer och enskilda i och utanför Sverige.

«     Gruppen har full frihet att utforma arbetet rent praktiskt. Vill gruppen använda sig av enkäter, referensgrupper, seminarier, workshops och liknande står det dem fritt. Innebär något föreslaget arbetssätt kostnader utöver budget får gruppen ansöka om ytterligare medel hos VU.  

En likhet är bristen på utomstående. Det må vara en för djärv tanke, men hade varit ack så välgörande om någon med ett tydligt utifrånperspektiv tagits in. Någon som vågat peta i de största sårigheterna, de där självklara vi ibland alla så framgångsrikt undviker att behandla till omvärldens förvåning.

En annan likhet verkar vara ointresset för lokala och regionala avvikelser och huruvida det kunde finnas någon kunskap att hämta från den empirin. Det egenartade att i detta katastrofval stärkte S sina positioner i kommun- och landstingssverige. Att V bland sina glåmiga siffror har kommuner där man ökade 20 procentenheter eller har egen majoritet.

Den uppmärksamme ser dock skillnaderna. Medan S-kommissionen kallar en spade för en spade och tillsätter en kriskommission har V-kommissionen en något mer eufemistisk beteckning.

V-kommissionen har - förutom en Göteborgare - alla sina medlemmar inom en 17-milaradie från Kungsgatan 84 i Stockholm. S-kommissionen har spridning på sina ledamöter från Skåne till Lappland. Något som förstås underlättas av att S-kommissionens fyra arbetsgrupper befolkas av sammanlagt 53 personer medan V-kommissionen består av 6 personer.

S-kommissionen har slutdatum för synpunkter 23 januari och ”resultatet av kommissionens arbete ska innehålla tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder för partiets utveckling vilka föreläggs partistyrelsen”. Jag har inte funnit något explicit sagt om vilken tidshorisont de framtidsinriktade arbetsgrupperna ska ha, men intrycket jag får är att det finns en förväntan på att snabbt komma igång med de förändringar som arbetet leder fram till och att horisonten är ”härifrån till evigheten.”.

V-kommissionen ska arbeta under sex månader men har ett uttalat långsiktigt perspektiv; ”...partiets roll, inriktning och organisatoriska utveckling de kommande tio åren.” Ett långsiktigt perspektiv kan fungera bra, men riskerar att i vår föränderliga värld bli till intet förpliktigande framtidshypoteser som riskerar att glömmas fortare än ett vallöfte.

Men den stora skillnaden är förstås beskrivningen av uppdraget. S betonar och lyfter först och främst fram politiken och dess innehåll och markerar denna arbetsgrupps vikt genom att ha två ordföranden.

I framtidskommissionens riktlinjer nämns inte ordet politik. Den ska tydligen utformas någon annanstans och oberoende av den framtidskommission som tillsattes i skenet av det femte raka valnederlaget. För mig ter det sig obegripligt.

Stig Henriksson

Krönika den 23/2 - 2011

(först publicerad i VLT 22 feb)

Ingen människa är en ö.

Kan man tänka sig prinsessan Madeleine ha ett valspråk som gamle kungens: ”Plikten framförallt allt”? Frågan är självklart retorisk och det är ingen elakhet mot prinsessan. Plikter är helt ute, anses tråkiga och de doftar surt ylle och gamle Luther att påminna om dem.  

Mångas uttalade ideal är att man ska göra det man känner för med hänvisning till att man bara lever en gång – troligen en sann premiss – och att livet är kort (jämfört med vadå kan man undra).

Med ett sådant mentalt kopplingsschema blir det förstås kortslutning så fort ett barn har valt ut sina föräldrar och kliver ner på jorden. Även om man aldrig så framgångsrikt kan argumentera och leva efter att man inga plikter har mot samhälle, föräldrar eller vänner och kärlekar så är det än så länge halt vid de barn man satt till världen.

Men jag vill förstås gå längre än så; det är just det att man troligen bara lever en gång och att livet är ändligt som gör att det är spritt språngande galet att ha som mål att enbart idka tidsfördriv. Det är ju det enda vi inte behöver göra - tiden går ändå!

”Vem är du bra för?” är en nyckelfråga att ställa sig och ibland kanske andra. Min erfarenhet är att den som inte kan nämna någon utanför sig själv också är den som mår sämst och

också klagar mest 

Det är dock inte offermentalitet som är svaret, vare sig man offrar sig för nationen, partiet, föräldrar, maken eller barnen. Sådant totalt förnekande av egna behov skapar martyrer och leder ofta till bitterhet då ingen verkar kunna uppskatta allt detta offrande utan snarare verkar det som människor drar sig undan. Vem vill leva med en martyr och vem trivs att umgås med bittra människor?

Den balans som arbetarrörelsedevisen visade i mottot ”gör din plikt – kräv din rätt” tycker jag borde vara självklar. Det är skillnad på jämlikhet och underkastelse!

Men sedan finns det ännu en nivå som Tagore fångat så väl: Jag drömde livet var glädje / Jag vaknade och såg att livet var plikt / Jag gjorde min plikt / och livet blev fyllt av glädje. 
Stig Henriksson

 Krönika den 8/2 - 2011

 (först publicerad i VLT 8 feb)

Cynismens förlorade ansikte – och värld.

”Min fiendes fiende är min vän.” Oavsett om talesättet härstammar från Kina, Frankrike eller Arabien så verkar det vara ledstjärnan för all utrikespolitik. Det har lett till de mest häpnadsväckande pakter och att leta efter moral är som att försöka hitta en isbit i Sahara.

Om vi bara håller oss till väst så är det långvariga stödet till Pol Pot, Mujaheddin i Afghanistan och Saddam Hussein bra exempel. Och nu alltså Egyptens Hosni Mubarak. Diktatorn sedan 30 långa år som årligen stöttats med miljarder dollar börjar plötsligt vackla. Och då, men först då, börjar såväl USA som EU bekymra sig över den demokratiska utvecklingen. Problemet med denna etablerade cynism är dess farlighet. Ingen tror väl att de modiga människor som nu går ut på gator och torg, tomhänta mot sköldar och batonger, inte ser hyckleriet?

Misstron mot denna falskhet förstärks närmast exponentiellt med det palestinska exemplet. Där genomfördes ett helt anständigt val, men folket valde i sin förbittring och besvikelse fel. Och från den dagen utsätts Gazaremsan för en utsvältning som liknar Leningrads under kriget, bara längre. Krigshandlingar med fler offer än beskjutningen av Sarajevo under Balkankriget och en inringning med murbygge á la Warszawaghettot. Och Mubarakregimen har gjort sin del.

Allt detta vet demonstranterna på Tahrirtorget mycket väl. Den stora faran är att allt detta leder till precis den utveckling västvärlden velat förhindra med stödet till Mubarak, Ben Ali och de 40 andra rövarna i Mellanöstern. Att den demokratiska revolutionen slukar sina egna barn och det är islamismen som, precis som i Gaza, på slutet av dagen står som segrare. Det är den slutpunkt som den allt för stora cynismen kan leda till. 

Sverige står inte neutralt här heller. Vi skickade fångar till Egyptens tortyrcentraler, vi sålde vapen till Mubarak och utvecklade med EU ”förbindelserna”. Och blundade.

I världspolitiken, sa Bertrand Russel, är det många som utger sig för att vara brandmän och samtidigt sprutar bensin.

 Krönika den 25/1 - 2011

(först publicerad i VLT 25 jan)

Samband sökes 

Machiavelli lärde oss varför det är farligt att föreslå förändringar. Enkelt uttryckt blir då förlorarna ofta tydligt utpekade, förlusterna tämligen säkra och de kommer snabbt. Allt medan vinsterna är osäkrare, ligger längre fram i tiden och vinnarna är otydligare, kanske inte ens födda. 

Kanske finns det någon liknande förklaring i den egenartade syn vi har på välfärd och skatter? Det är ju så att i undersökning efter undersökning vill svensken ha mer av det som i mycket finansieras med skattemedel; vård, utbildning, kultur och fritidsaktiviteter.  

Samtidigt är min bestämda uppfattning att aldrig så många konkreta, trovärdiga och välbehövliga löften om satsningar på bättre sjukvård, järnvägar och skolor på slutet av dagen står sig slätt mot jobbskatteavdragets dragningskraft här, nu och direkt till mig.  

Alla problem löses förvisso inte av mer pengar och allt kan göras effektivare; dvs mer för samma peng. Men bara Gud sägs kunna skapa av intet och självklart finns det ett samband mellan insatta resurser och möjligheten att få snöröjningen och demensvården att fungera. 

Visst kan man fundera över medias sömnighet på avdelningen följdfrågor när man t ex lyckas att i på varandra följande inslag rapportera om statsministerns funderingar på fler jobbskatteavdrag. Följt av ett reportage om rekordet i tågförseningar. Därefter om bristande resurser äldrevården för att avsluta med de hela tiden sjunkande resultaten i den svenska skolan.

Jag är inte här ute efter att säga att det ena är fel och det andra rätt, men att det är ett vägval man har att göra. I och med höstens valresultat så finns det full legitimitet att fortsätta på den inslagna vägen, men det jag hävdar är att sakerna har ett samband. 

Allt pekar åt samma håll; vi kommer att ha en allt större och mer ojämnt fördelad privat konsumtion. Vi kommer få allt större svårigheter att klara skattefinansierade verksamheter.

Javisst, från mina utgångspunkter beklagar jag det. ”Så mycket betyder så lite. Så lite betyder så mycket.”

 Krönika den 11/1 - 2011

(först publicerad i VLT 11 januari)

 En abstrakt krönika 

Vi tror vi är så duktiga på att förstå symboler och abstrakta ting.

Jag menar att vi ofta lurar oss själva därvidlag. Ta bara detta med fartens risker. Vi har en extremt egenartad förmåga att bortse från fartrisker på ett sätt som inte alls går att rationellt förstå. Medan vi instinktivt förstår precis samma nivå av fara när det handlar om fallrisker.

Men bakgrunden är lätt att förstå. Alltså: att bli på körd av ett fordon i måttliga 50 km/timme motsvarar ett fall på 15 meter ner i ett stenröse. Medan ingen skulle drömma om att låta barn balansera på klippkanter, särskilt om de dessutom vore i rörelse, så släpper vi dem och oss själva i trafiken. Tillåter tom mötande trafik och trottoarer utan räcken mot gatan! Orsaken är att vi sedan årtusenden lärt oss att respektera fallenergins konsekvenser, men vi har bara i drygt hundra år kunnat röra oss fortare än vi eller hästen springer.

Eller detta med pengar! Pengar i sig är ju abstraktioner för värde. Ännu mer ogripbart blir de i former av sms-lån eller kreditkort som gör det möjligt för så många att göra så dåliga affärer. Eller tappa besinningen som Nick Leeson, Bernie Madoff eller våra egna Lars-Eric Petersson och Percy Barnevik.

Leeson svindlade 9 miljarder kronor, fast det var ju bara blippande siffror på en dataskärm. Hade han varit tvungen att fysiskt hantera 9 000 000 000 kronor hade nog av flera skäl Barings Bank funnits idag. Om de inte hade åkt på näsan i bolånedansen.

Än värre är det när det riktiga våldet med drönare och attackhelikoptrar där våldet blivit så abstrakt att tv-spelen till förväxling är lika med den verklighet där män, kvinnor och barn slits i stycken på riktigt.

I politiken måste vi av nödvändighet i mycket förlita oss på papper, siffror och kartor. Men jag tror absolut att vi för en djupare förståelse behöver prata, lyssna och besöka platser för att få en kompletterande och djupare insikt över de problem vi är satta att lösa. I den verkliga världen; bortom pengar, planer och programdokument.

 Stig Henriksson

 Krönika den 1/1 - 2011

(först publicerad i VLT 14 dec)

En kravmärkt stat.

Jag blir störd av personer som betraktar världen genom sitt speciella stuprör. Ja, det kan vara medborgare som bara ser till sitt, men oftare statliga myndigheter med en enda agenda. Helt frikopplad från både allt annat och ibland också från verkligheten.

Det sistnämnda kan exemplifieras av Socialstyrelsens verklighetsfrämmande kampanj för att dementa personer ska ha full frihet dygnet runt att kunna skada sig själva genom att i nattsärken gå ut i vinternatten. ”Det är ju bara att anställa mer personal” svarar Socialstyrelsens företrädare obekymrat när problemet påtalas. Ja, som man säger: ingenting är svårt för den som inte ska göra det själv.

Medan kommunpolitik är ett ständigt arbete med att väga av olika intressen mot varandra och väga in behov idag och behov imorgon, så kan sektorsföreträdare helt obekymrat ställa vilka krav som helst oavsett konsekvenserna.

Medan en myndighet kräver så slätt golv som möjligt för att minimera bakterietillväxten kräver en annan så knottrigt underlag som möjligt för att minska halkrisken.

Vid ett tillfälle för några år sedan skulle vi från kommunen diskutera en förvisso kinkig fråga med statens representanter. Problemet var bara att vi fick träffa åtta representanter och alla hade sin agenda. Staten hade alltså minst åtta olika åsikter i denna fråga, inte helt förenliga.

Och alla anser att just deras område är viktigast, vare det tillväxt, kulturminnesvård, barn, arbetsmiljö, gamla, sjuka, miljö, integration eller jämställdhet – allt ska prioriteras högst. Och glöm inte kulturen!

För säkerhets skull har vi ett lagkrav om att budgeten i kommuner och landsting varje år ska vara i balans och helst visa ett överskott på ca 2 %.

Men tänk om vi nått den punkt där pengarna inte räcker för att ens nå till miniminivån i alla hårt reglerade verksamheter? Och hur göra med politiska prioriteringar utöver denna miniminivå för att känna att man företräder medborgarnas önskemål och behov på ett rimligt sätt?

Visst ja; det är ju bara att prioritera!

Partilokalen
Sveavägen 11
737 47 Fagersta
Tel  070-356 24 72
v.fagersta@telia.com 

Fagersta kommun